I 13 myter om bostadsfrågan dissekerar den internationella forskargruppen CRUSH, The Critical Urban Sustainability Hub särintressenas myter om den pågående bostadskrisen. Boken etablerar en forskningsstödd diskurs som belyser bostadskrisen ur ett medborgarperspek- tiv. Essäerna bidrar med intellektuell eld och argument i diskussioner och debatter.
Boken kan också läsas som ett rent nöje, eftersom den bygger ett nytt samtal om vårt boende.
En av samtidens största utmaningar är att ordna boende åt alla Sveriges invånare. Landet ska få hundratusentals nya bostäder under den närmaste tioårsperioden. Debatten om hur det ska gå till blir alltmer laddad. Det planerade bostadsbyggandet är värt enorma summor och föga förvånande kan varje påstående ha en dold agenda.
Myter är berättelser som skapas av grupper i syfte att definiera sin identitet, genom gemensamma föreställningar och värderingar. Berättelserna ger ett ramverk för att förstå och rättfärdiga våra handlingar och världen vi lever i. Tillvaron blir uthärdlig och naturlig. Myten tränger undan andra berättelser och får dem att framstå som irrelevanta, felaktiga eller rent av dumma.
De som tjänar på bostadsmarknaden: politiker, mäklare, banker, arkitekter, byggföretag och hyresvärdar framställer således sin beskrivning om bostadsmarknaden som självklar:
Det anses oundvikligt att marknaden bestämmer; marknadspriser är ett neutralt fenomen; statliga regleringar stör den fria och goda marknaden; olika typer av regleringar kan till och med orsaka bostadsbristen eftersom marknaden annars skulle löst den; kraftig hyreshöjning efter renoveringar är oundviklig; individuellt ägande av bostäder är en god investering och smartare än att hyra; bostadssubventioner är något som tillhör det förgångna; migranter föredrar att bo i segregerade bostadsområden. Listan kan göras lång på sådana myter som egentligen handlar om något helt annat – särintressen. Myterna fyller dubbla roller, dels upprätthåller de status quo – allt är bra som det är när marknaden styr – dels uppmanar de till handling – fler avregleringar behövs.
